Förfalskningar

Svenska Numismatiska Föreningen har på sin hemsida publicerat version 1.0 av en policy angående falska mynt. Detta är naturligtvis ett mycket lovvärt initiativ, och på sätt och vis en återstart av ett arbete mot förfalskningar som tyvärr upphörde för ca 20 år sedan då Kommittén mot myntförfalskningar gick i graven. Redan 1972 bildades denna kommitté som ett samarbete mellan SNF och KMK. Till kommittén kunde man skicka in mynt för att få dem bedömda. Man distribuerade också fotografier och beskrivningar av mynt man bedömt som falska till anslutna mynthandlare.

Om detta kan man läsa bl.a. i Skandinavisk Numismatik 1972, nr 1, sidan 6-7. Mynthandlare inbjöds att skriva på ett upprop mot förfalskningar där de bl.a. förband sig att ”inte medvetet saluföra moderna imitationer av äldre eller nyare svenska och utländska mynt som inte tydligt är utmärkta med ordet KOPIA”. Redan vid publiceringen hade drygt 50 mynthandlare skrivit på detta upprop. Huruvida den nu publicerade policyn också kommer att följas av en återstart av Kommittén mot myntförfalskningar framgår inte av SNF:s hemsida.

Man kan notera att man 1972 inskränkte arbetet till moderna imitationer. Moderna imitationer eller om man så vill – förfalskningar – är ju tillverkade för att lura myntsamlarna. Samtida falskmynt är ju däremot tillverkade för att lura myntherren och/eller sina medmänniskor. Och ibland låg myntherren själv bakom sådana ”förfalskningar”!

Personligen tycker jag att den begränsning man gjorde 1972 var en klok sådan. När det gäller falskmynt som är samtida med sina förebilder (t.ex. Gustaf Vasas förfalskningar av Kristians klippingar; Gustaf III:s 5-kopek; Trollhätte-Svenssons falskmynt, samtida falska nödmynt från Karl XII; samtida förfalskningar av medeltida mynt; och t.o.m. ”Ryss-tian”), så är ju dessa kulturhistoriskt och numismatiskt minst lika intressanta som sina förebilder. Och regelmässigt dyrare! Så om någon skulle råka förvärva ett sådant samtida falskmynt i tron att det var ett reguljärt mynt utgivet av myntherren, så har man ju knappast gjort en dålig affär.

Ett kulturhistoriskt intresse har ju också t.ex. de kopior av Sturemarken eller de medeltida brakteaterna som tillverkades på 1700-talet för att samlare skulle kunna fylla luckor i sina samlingar. Dessa är dessutom normalt mycket enkla att skilja från originalen.

För att ytterligare förstå min önskan att man i policyn ännu tydligare skiljer på moderna falskmynt (avsedda att lura myntsamlare) och samtida förfalskningar (avsedda att lura myntherren och förfalskarens medmänniskor), så rekommenderas att man läser och begrundar mitt inlägg om samtida förfalskningar av senmedeltida halvörtugar som jag publicerade 2013-06-19.

Förfalskningar är ett ämne som engagerar samlarna, och troligen finns all anledning att återkomma till frågeställningarna!

Nedan avbildas en av de beskrivningar som Kommittén tog fram och skickade ut till anslutna handlare.

/falsk.jpg

26 nov 2015