Hybrider, typ A

Som ibland även kallas ”mulor” (från engelskans: ”mule” – en korsning mellan häst och åsna)

Citat från Wikipedia: Hybrid (mynt); ”En hybrid är ett mynt vars åtsida och frånsida inte hör samman.”

Själv så brukar jag tänka att det i den vikingatida och medeltida myntningen finns två principiellt olika fenomen som ger upphov till det som normalt kallas hybrider.

A: ”Äkta hybrider”

Mynt där man kombinerat ihop en över- och en understamp, där avsikten aldrig varit att de skulle användas på ett och samma mynt.

B: ”Inskriftshybrider”

Mynt där åtsides- och frånsidesstampen är av rätt typ, men där man t.ex. råkat använda åtsidans inskrift även på frånsidan eller vice versa.

 

Om vi fokuserar oss på de ”äkta hybriderna” (Typ A), så kan man nog rent generellt säga att förekomsten av hybrider tyder på bristfällig kontroll av myntningen. Det kan bero på dåliga administrativa rutiner, slarvig personal i mynthuset, stress p.g.a. att stora volymer mynt skall produceras på kort tid, etc. etc. Föga förvånande så är hybrider vanligare på äldre mynt än på yngre, och det förvånar inte heller att de mest extrema exemplen återfinns bland Olof Skötkonungs mynt – speciellt de yngre mera barbariserade typerna. Man kan inte heller utesluta att en del av de mynt som f.n. förs till Olof och Sigtuna kan vara samtida ”falskmynt”, d.v.s. tillverkade utan myntherren (Olofs) tillstånd och/eller kännedom. Oavsett detta, så kan det vara praktiskt att skilja på:

Typ A1: Kombination av åt- och frånsida från olika mynttyper

Typ A2: Två frånsidor kombinerade, vilket kan ske på två sätt:

   Typ A2a: Frånsidor av samma typ

   Typ A2b: Frånsidor av olika typ

Typ A3: Två åtsidor kombinerade (endast ett exempel finns på detta enligt Malmer, SMH #495)

Nedan avbildas tre mynt av typerna A1 (Long Cross / Helmet), A2a (Small Cross / Small Cross) och A2b (Long Cross / Small Cross).

/hybrider-a.jpg

27 May 2016