Svåra Myntherrar - plats nr 10
Jag tänkte i sinom tid återkomma till temat ”fascinerade fulingar”, men just nu så känner jag mera för att på börja en ny serie inlägg, nämligen om de myntherrar vars mynt hör till de allra sällsyntaste i privata samlingar. Rent generellt så är alla vikingatida och medeltida myntherrars mynt sällsynta eller rara, och det torde knappast finnas en enda myntherre vars mynt är vanligare än t.ex. de moderna s.k. ”rariteterna” 5 öre 1910 och 1927.
Så håll till godo med min topplista! Detta är ingen exakt vetenskap, och att med absolut säkerhet kunna fastställa hur många privatägda mynt det finns av en given typ eller utgivna av en viss myntherre är i princip en omöjlig uppgift. Nya mynt tillkommer genom försäljning av exemplar som leget dolda i okända samlingar, eller i kända samlingar som ingen förväntade sig skulle säljas – t.ex. Bonde. Och ett kvarvarande ”mörkertal” när det gäller exemplar som aldrig bytt ägare ”offentligt” får man alltid räkna med.
En motsatt effekt finns i att en del exemplar försvinner från den privata marknaden då museer köper in mynt de saknar, eller då mynt helt enkelt går förlorade i samband med generationsskiften eller på annat sätt.
Nåväl – listan baseras på mina egna anteckningar under närmare 35 års aktivt samlande, genomgångar av ca 2000 auktionskataloger och lagerlistor, samt Anders Frösells efterlämnade noteringar. Om någon läsare har från mig avvikande åsikter, så ser jag fram emot att få höra från er.
På delad 10:e plats återfinner vi mynt från Anund Jakob (ca. 1022-1050) och Birger Magnusson (1290-1318). I privata samlingar finns drygt 20 säkerställda exemplar vardera av dessa kungars mynt, och med hänsyn taget till att det troligen finns ytterligare några av mig okända exemplar, så är nog ca 30 ex en rimlig uppskattning. Anunds mynt har ju alltid räknats till de stora rariteterna, och någon blir kanske förvånad över att det finns så pass många Anund-mynt utanför museerna, men under de senaste 20-25 åren har ett antal mynt kommit ut på marknaden från privata samlingar i Polen, Ryssland och de baltiska staterna – och då främst från Estland. Man kan även notera att det fanns tre exemplar i den Bondeska samlingen. När det gäller Birgers mynt så är det värt att notera att medan penningarna då och då säljs, så är obolerna (halvpenningarna) ytterst rara.
